Men, tillägger han, det har varit ett tufft år med många prövningar, det sticker han inte under stol med.
Vi har slagit oss ner i en avskild hörna på ett av stans kaféer. Vardagen rullar på för människorna som rör sig omkring oss.
– Jag minns att det var en av mina känslor, den där dagen den 21 december när jag fick mitt cancerbesked, att livet fortsatte som vanligt för alla andra. För mig blev det med ens ett helt annat liv, som om jag satt bredvid och tittade på.
– Jag är mitt i livet, allt rullade på. Samtidigt är det som om någon tryckt på en pausknapp och du måste kliva av tåget för att gå någon annanstans. Helt plötsligt blir ditt liv behandling en gång i månaden, provsvar inför behandling, telefonuppföljning, kontrollröntgen var tredje månad, bromsmedicin varenda dag… Tiden går fort. Men ändå inte. Det är så komplext att beskriva.
Kontrollröntgen var tredje månad
När Tino Åberg fick beskedet att han drabbats av njurcancer fick han två alternativ: antingen välja operation eller få immunterapi, som han inte visste mer om än det han Googlat sig till.
– Nyligen fick jag min 13:e behandling och veckan innan det genomgick jag min fjärde kontrollröntgen, säger Tino Åberg och greppar koppen med kaffe.
Han tar ett djupt andetag innan han fortsätter berätta:
– Det är alltid en ångest innan jag får svaret. Den där veckan är väldigt lång. Jag börjar tänka på det redan ett par veckor innan och min fru säger att hon märker på mig att jag blir sluten och inte gärna pratar så mycket med folk. ”Sverige vann i hockey med 2-0. Vem bryr sig?”, typ. Jag är i min bubbla och när doktorn kommer in är det ”D-Day”. Det är så mycket som står på spel, säger han med allvar i rösten.
Fortsätter få positiva besked
Även den här senaste röntgen, för ett par veckor sedan, visade att Tino Åbergs tre cancertumörer på njurarna fortsätter minska i storlek.
– Det ser bra ut, behandlingen har visat sig vara väldigt effektiv. Jag hade ju ingen aning om vad jag gav mig in på. Idag är jag oerhört tacksam för den här chansen. Hade jag inte fått den hade jag förmodligen inte levt idag, säger han och det finns en lättnad i hans röst när han delar med sig av sin historia. Jag är oerhört tacksam för cancervården, att man ändå kommit så här långt i utvecklingen, tillägger Tino som själv är sjukvårdspersonal och van att se vården ur den synvinkeln. För honom har det varit en ögonöppnare att få se sjukvården ur ett patientperspektiv.
Valt att vara öppen med allt
Tino Åberg har varit öppen genom hela den här tuffa och omvälvande resan. Han delar med sig till den som vill lyssna och svarar på frågor från den som vill veta mer om hur han egentligen mår.
– Så har jag valt att ha det. Så vill jag ha det och jag har märkt att många människor uppskattar det, att jag varit så öppen med min cancer.
Och vad svarar du då, på frågan hur du egentligen mår?
– Jag mår förhållandevis bra, men är ständigt väldigt trött. Det är en trötthet som inte går att vila sig pigg ifrån, utan många som har cancer drabbas av fatigue, som det heter. Så jag är lite less på det här, erkänner han.
– Men jag försöker hela tiden vara positiv och tänka positiva saker. Men så kommer det upp saker framåt i tiden, om vi ska måla om huset exempelvis. Och det är klart, då kommer ju tanken ”hur ska jag tänka nu. Ska vi göra det?” Men det går ju heller inte att sluta leva. Mycket handlar om pannben, annars skulle jag gå ner mig totalt på grund av ovissheten. Man lever ju i en total ovisshet, med många om och men.
Ett återkommande ord
Ordet ”omvälvande” återkommer när Tino Åberg summer sitt år med cancer. Omvälvande inte bara på så sätt att han själv bedriver en tuff kamp mot cancern. Mitt i allt fick också hans älskade hustru Åsa en tumör på synnerven, som gjort att hon nästan är blind på ett öga idag.
– Först stöttade Åsa mig i min sjukdom, lite senare blev det ombytta roller då jag fick stötta Åsa genom den operation hon skulle göra. När Åsa låg på operationsbordet är den tveklöst längsta och jobbigaste dagen i mitt liv.
”Tänk så bra jag hade det”
Nu har Tino Åberg som sagt fått immunterapi i ett år. Två år är max, sedan måste han göra en paus i behandlingen.
– Fyra månader in i behandlingen drabbades jag av biverkninger. De var nära att knäcka mig. Det var så jobbigt att tanken slog mig om livet ens var vart att leva. Jag trodde att jag skulle somna in för gott.
En välbehövlig paus och minskad mängd bromsmedicin, från 40 till 20 gram Cabometyx, var det som behövdes för att göra vardagen mer hanterbar, även om han fortfarande lider av att magen "tar stryk" av immunterapin, bromsmedicinen och andra läkemedel han måste ta.
– Andra halvan har varit mer hanterbar, även om jag ofta har diarréer, särskilt direkt efter en behandling i 10-14 dagar. Mina slemhinnor, särskilt i näsan är jättekänsliga och näsan rinner ofta.
– Det är många gånger det här året som jag tänkt, "tänk så bra jag hade det när jag hade min grå vardag". Man gnäller så lätt över småsaker. Nu är drömmen att min läkare ska säga att jag är cancerfri. Det är mitt mål, så allt mitt fokus ligger på det.