Det är sent. Jag klarar inte ens av att hålla räkningen längre. Jag står ute i den kylslagna februarinatten och har panik. Tittar frenetiskt på mobiltelefonen i min högra hand.
Inombords slits jag mellan hopp och förtvivlan. Jag hör mig själv lågmält säga "snälla, bara två poäng till. Bara en sista gång, rädda mig nu”. Sen ska jag sluta.
Det är någon basketmatch i något obskyrt land. Vilket spelar verkligen ingen som helst roll. Det kan vara precis var som helst i världen, det enda viktiga är att det blir poäng. Spelet sitter, men inte är det sista gången för det.
Jag går in igen, sätter nya spel. Vinner ibland, förlorar mestadels. Förlorar stort plötsligt. Får ny panik och tar en dusch. Promenerar i en kvart. Ska absolut inte sätta in några nya pengar på spelkontot.
Fem minuter senare åter inne i värmen har jag satt in flera tusen. Förlorar också dem kvickt. Tittar på klockan en sista gång. 05.23.
Ska upp om en timme och 37 minuter.
Jag blundar, gråter en skvätt. Ifrågasätter varför jag ska fortsätta att existera. Inuti mig gör det så ont att jag bara vill försvinna.
En stund senare somnar jag med ett inre som skriker.
*
Ovanstående rader är från en sen februarinatt för ett par år sedan. Jag skrev texten morgonen därpå. Mest för att ha en påminnelse, mest för att aldrig glömma den där känslan om att allt är fullständigt hopplöst och meningslöst.
För att ha något att titta tillbaka på. För att ha något att jämföra med. För att ha något som får mig att inse vilken person jag var och vilken verklighetsflykt jag levde i.
Det är inte särskilt länge sedan men ändå kan det kännas som före Jesu tid eller i en helt annan galax.
Jag tog steget till slut. Efter oräkneligt antal brutna löften, efter otaliga lån och efter genant många lögner.
Ett tag, egentligen alldeles för länge, såg jag ingen utväg. Trodde aldrig att det skulle kunna gå, att det över huvud taget fanns någon väg framåt.
Ända sedan tidiga tonår hade jag spelat. I början oskyldigt, snabbt allt annat än oskyldigt. Fick tillåtelse att lämna in spel ensam trots att många år återstod innan jag var laglig. Spel i andras namn på spelsajter på nätet.
Högre insatser, mer tid och mindre lustfyllt.
Jag hade ett kraftigt problemspelande redan som 15-åring. En sommarkväll något år senare satte jag flera tusen på en okänd tysk i Wimbledon.
Sådär såg livet ut under gymnasiet och fortsatte likadant efter gymnasiet. Mer och mer tid åt spel och mer och mer jobb för att ha råd. Mer och mer ont inombords.
Jag kom över pengar från en närstående. Skulle naturligtvis betala tillbaka men kunde ju låna lite. Blev avslöjad. Bröt ihop. Höll med om att jag hade problem och lovade att sluta.
Det var första av kanske tiotusen gånger jag sa så.
Spelade med kompisar för att mina föräldrar skulle tro att jag slutat. Tjatade sönder dem totalt efter att få spela. Var en fruktansvärd vän och person.
Lögner blev en allt större del av vardagen. Ljög för alla, även mig själv.
Jag ska sluta. Jag kunde aldrig sluta.
Jag fortsatte att spela, i smyg för många, men tillsammans med vissa. Sällan vann jag, men jag höll det på en bättre nivå än tidigare. Det fanns pengar kvar att leva för.
Efter några år blev det allt mer intensivt igen. Lönen kunde försvinna på ett dygn. Sedan levde jag på lån, oftast från grundlurade vänner. Det fanns alltid något jag behövde pengar till, det fanns alltid en ny lögn att ta till.
Månad efter månad spelades scenariot om.
Till slut kom jag till ett vägskäl. Rätt personer pressade mig att sluta och jag var helt färdig efter all press och all stress och all tid som ägnats åt att göra allt för att kunna spela.
Jag tog mod till mig, sökte hjälp. Sträckte ut en försiktig hand och fick det.
Men hjälpen räckte inte. Efter ett spelfritt halvår föll jag tillbaka igen. Och det ordentligt. Det dröjde ett tag innan jag insåg att det inte var hållbart. Så bra som jag mått under de sex månaderna hade jag inte mått tidigare. Det visste jag, men då hjälpte det ändå inte.
Jag tog hjälp igen.
Den här gången gick det bättre. Jag var förstås kallsvettig när jag tog kontakt med socialförvaltningen och hamnade hos rätt person. Jag skämdes. Jag var livrädd. Att bara fortsätta var en enklare väg.
Men jag klarade det. Jag gick på behandling, jag fick professionell hjälp och jag blev starkare. Jag är inte botad, men jag har fått kunskap och jag har fått verktyg. Jag gör allt jag kan för att hålla mig spelfri. Ofrånkomligen finns det en rädsla för att jag ska falla tillbaka, för att jag ska skämmas för att det här någonsin har publicerats.
Men jag är inte bara rädd. Jag är också hoppfull.
*
Den hjälp jag fick av kommunen är jag väldigt glad över att ha fått. Jag går fortfarande på träffar i en annan stad i Sverige ibland. Jag tror att det behövs och att jag tänker fortsätta med det hela livet.
För man får aldrig bli naiv. Man får aldrig bli tillfreds. Man får aldrig slappna av och tro att allt är lugnt. Då är det kört. Och det ska aldrig bli kört igen.
Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag skriver inte det här för att få egen vinning av det mer än att det är tillfredsställande att sätta ord på det. Jag skriver det här för att en allt större del av Sveriges befolkning har ett problematiskt spelande. Det påverkar inte bara den som 24 timmar om dygnet tänker på nästa spel. Det påverkar en hel omgivning och en allt större del har ett beroende eller svårt missbruk.
Jag är en av dem. Men jag tänker inte sluta kämpa. I dag är det 365 dagar sedan jag senast spelade.
Vissa dagar ägnar jag inte spel en tanke, andra kan ta det uppta en stor del av min tid. Det är en sjukdom och ett gift jag inte bara blir av med. Jag måste lära mig att hantera det.
Om en enda person kan inse att de har ett problemspelande eller åtminstone börjar fundera över sin situation efter den här texten är jag nöjd.
För det är aldrig för sent att våga söka hjälp för att ta sig ur helvetet. Glöm inte det.
I morgon är det 366 dagar sedan jag senast spelade. Det ska jag le över.