"Jag skulle säga att vi har tillräckligt med erfarenhet att bedöma patienters psykiska status och trovärdighet. Så vi känner oss ganska säkra med våra bedömningar", säger Maria Lepenioti, överläkare på BUP i Kalmar. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.
Foto: MostPhotos
– Jag kan inte uttala mig om det specifika fallet – men jag kan svara på frågor generellt, säger hon.
Vad har ni för regler för när ni tar emot ungdomar som mår psykiskt dåligt?
– För att någon ska bli aktuell på BUP gör vi en bedömning för att se så patienten har psykiatriska symptom och man ska tillhöra specialistpsykiatri. Sedan går vi vidare utifrån nationella riktlinjer och allt vetenskapligt som finns kring olika tillstånd, säger Maria Lepenioti.
Är det inte befogat att ta hand om en ung person som försökt ta sitt liv regelbundet?
– Suicidrisken är något av det vanligaste hos våra patienter. Där har vi olika möjligheter att vårda patienter på öppenvårdsbasis och om det behövs läggs man in på slutenvården. Där har vi möjlighet att lägga in dem på frivillig basis, när patienten går med på det, eller om patienten uppfyller kriterierna för tvångsvård då kan vi använda lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Vad behöver man då uppfylla för krav för att bli omhändertagen, om det inte räcker som i Kajsas fall med att ha åkt in och ut på BUP i Kalmar under tre år?
– Generellt finns det enligt lagen specifika kriterier man ska uppfylla för att bli tvångsvårdad. Att ha en förhöjd suicidrisk är inte alltid ett kriterium som håller, utan vi försöker alltid bygga lite mer på frivillighet. Vi har erfarenhet av och har sett ganska tydligt att det skapar en bättre allians med patienten och det hjälper också deras mående mer, säger Maria Lepenioti.
Om patienten manipulerar läkaren för att få komma där ifrån och inte är kapabel att ta ett sådant beslut själv – behöver inte vården ingripa då för att inte riskera att patienten ska ta sitt liv?
– Om man inte är kapabel att bestämma själv är det vi som bedömer, vi tar hänsyn till det och vidtar åtgärder. Jag skulle säga att vi har tillräckligt med erfarenhet att bedöma patienters psykiska status och trovärdighet. Så vi känner oss ganska säkra med våra bedömningar.
Hur psykiskt sjuk skulle du säga att man behöver vara för att verkligen få hjälp?
– Man får hjälp när vi bedömer att man behöver det, det finns inga mått på hur sjuk man måste vara. Gör vi bedömningen att en patient tillhör psykiatrin, då erbjuder vi hjälp. De allra flesta patienterna är på BUP frivilligt och får insatser mest på öppenvården. Och om det behövs förstås på slutenvården.
Så om man försöker ta sitt liv två gånger i veckan i snitt är inte att vara tillräckligt sjuk för att få vård?
– Det kan vara oroväckande absolut, men vården finns för att göra adekvata åtgärder och hjälpa patienten. Som jag sagt, det finns alltid en överläkare som gör bedömningar.
Vad vill du ge för råd till anhöriga, som är rädda för att få telefonsamtalet att det är för sent, att personen lyckats ta sitt liv?
– Vi erbjuder alltid möjlighet till både patienten och anhöriga att få kontakt med BUP, så det är bara att höra av sig hit om man har frågor och funderingar, om de känner sig frustrerade. Det kan också finnas mycket andra psykosociala faktorer och då samverkar vi med socialtjänsten. Eftersom vi också pratar om boendesituation och omsorg, så måste det också hanteras för att kunna lyckas med åtgärder från vår sida.
Är det någon skillnad på BUP och vuxenvården som erbjuds från det man fyller 18 år?
– Det skiljer sig inte så mycket, men efter man fyllt 18 år är tyvärr inte vårdnadshavare så delaktiga, om patienten inte vill det. Så jag skulle säga att det kan vara ett extra hinder i processen. Det är lite lyxigare hos oss på BUP, eftersom vi jobbar med hela familjen och vi har sett att det har en bra effekt på patientens välmående.
Nu ställer jag kanske en kontroversiell fråga – Hur många gånger ska en 17-årig flicka behöva göra självmordsförsök för att hon ska tas på allvar?
– Jag tänker så här: som du ställer frågan är detsamma som att säga att vi inte tar det på allvar. Jag håller inte med, så jag svarar inte på den frågan, säger Maria Lepenioti.
Här kan du läsa: Kajsa försöker ta sitt liv varje vecka – "Får inte den hjälp hon behöver"
Fotnot: Kajsa heter egentligen någonting annat.