Linnéa Nestor har skrivit en ny krönika.
Vad jag hade längtat efter bebisen. Efter det där ögonblicket när hon skulle läggas upp på mitt bröst, efter stunden i filmerna när allting bara lossnar. När fyrverkerierna brakar lös och alla applåderar på flygplatsen. När Agnes och Elin stormar ut från högstadietoaletten och när Shrek ger Fiona den sanna kärlekens kyss.
Den här gången VISSTE jag ju att det skulle bli en människa. En riktig, en sån som hennes storasyster blivit. Jag skulle börja älska bebisen meddetsamma den här gången, magin skulle slå till genast med dunder och brak. Allting var planerat och förberett, jag hade dammsugit hallen och putsat ringklockan för närsomhelst nu skulle lyckan ringa på dörren.
Så blev det den tjugofjärde februari och bebisen föddes. Vår bebis. Hon kom till oss efter den sanslösa natten. Och vi låg där i sängen, i gryningen. Jag hade blod på handen och slukade en hel ask med wienernougat. Det kom blombud och skickades tvåhundra grattis-sms.
Hallen var dammfri och ringklockan glänste. Men det enda jag kände var tomhet.
*
Trötthet.
Chock.
Overklighet.
Urlakad.
Vem är du?
VEM ÄR DU?
Upp på mitt bröst kom inte min älskade unge. Inte då, inte än. Det kom en liten, liten människa som jag aldrig träffat förut. En liten kyckling, en människovalp. En varelse som jag haft inuti min mage men aldrig sett. Och som jag inte kände. En liten främling som jag nu förväntades hålla vid liv med min kropp. Så var befann sig den där kärleksvågen? Det där ruset som skulle slå alla tonårsfyllor i världen? I alla fall inte i vårt rum bland blodiga handdukar och tonerna av ”Down to the river to pray” på repeat. Det var någon annanstans.
Kanske inte så konstigt när man tänker efter. Tänk dig själv att det flyttar in en liten, liten skrynklig och flintskallig farbror i din studentkorridor, som varken pratar eller lyssnar eller vinkar och knappt ser dig i ögonen. Som dessutom knallar runt spritt språngande naken och vrålar ångestskrik i ert allrum. Och som om inte det vore nog kräks han i ditt hår och suger med sitt tandlösa gap på dina stackars onda bröstvårtor. Tänk dig också att det FÖRVÄNTAS att du ska älska farbrorn, nu bums, omedelbart. Jo tjena, inte riktigt perfekta omständigheter för en kärleksrelation.
Kanske inte så konstigt när man tänker efter. Klart det kan ta tid. Klart det kan ta ungefär sju månader att lära känna varann. Klart det här med anknytning vid första ögonkastet inte är en garanti.
*
Men här var den. Sju månader in i tiden var den. Här låg den och ruvade och väntade på oss. Här låg den, redo att skölja över oss allihop.
Jag är så kär i dig att jag ibland måste lägga mig ned på golvet för att kärleken inte ryms i mitt stackars lilla hjärta. Jag vill krama dig alldeles för hårt och måste hejda mig stup i kvarten. Det rinner över.
Och lättnaden får mig nästan att lyfta från golvet. För jag har varit rädd, undrat vad det är för fel på mig. När kommer den där anknytningen? Varför kom den inte direkt? Tänk om den aldrig kommer? Skuldkänslorna byggde sig ett bo och inredde med skam och dåligt samvete. ”En moder som inte älskar sina båda barn lika mycket är en dålig moder” stod det broderat på bonaden.
Men nu, nu vet jag vem du är. Nu känner vi varandra. Nu älskar jag dig gränslöst. Utan förbehåll. Utan villkor. Och nu när jag ser på bilderna vi tog när du andades de där första andetagen tänker jag ”men det är ju du!”. Men det visste jag ju inte då. Jag var trött, utpumpad, färdig. Du var tyst, liten, främmande.
Här låg kärleken och väntade på oss. Den gigantiska. Den som är vår. För alltid.