I måndags på FN-dagen var han hemma på besök i Järnforsen, där pappa Göte Gunnarsson fortfarande bor kvar.
De som växte upp med Jörgen minns honom med efternamnet Gunnarsson. Nu bor han i Halmstad, är gift med Ulrika Sennow och pappa till tre barn och tre bonusbarn.
– Det passade så bra att jag kunde besöka barnen på Järnforsens skola för att berätta om vad FN står för och jobbar med och jag försökte även beskriva vad jag gjort för något, berättar Jörgen Sennow.
Halkade in på officersyrket
Jörgen Sennow gick på Centralskolan och Hultsfreds gymnasium, eller Stålhagsskolan som det hette då, där han läste tvåårig Social linje.
– Där och då ville jag bli polis och var antagen till polishögskolan. Men det var när jag gjorde lumpen som jag halkade in på officersyrket, så jag utbildade mig vid Försvarshögskolan.
Gemensamt beslut för hela familjen
Nu kan han summera 30 år som officer. Så sent som för ett par veckor sedan kom han hem från sin femte internationella insats, alla tolv månader långa. Den här senaste i Mellanöstern, där han tjänstgjort i Libanon.
– Det är så klart ett gemensamt beslut för hela familjen, att jag jobbar som militärobservatör för FN. Det är tuffast för min fru som är kvar hemma med familjen, hus och hem.
I Syrien under kriget
Allt började i Kosovo 2007-2008 och under sin karriär har han också varit två gånger i Syrien, först 2009-2010, innan kriget.
– Senare blev jag tillfrågad att åka tillbaka till Syrien, så jag var där även under kriget 2012.
Hur vill du beskriva det uppdraget?
– Det var rätt jobbigt. Vi var tre svenskar som var mitt i brinnande kriget. Jag blev beskjuten två gånger, säger han och gör en liten paus.
– Jag hade en kula mot mitt huvud, men vi hade splitterskyddade, så jag klarade mig. Jag har aldrig blivit skadad, men det har varit nära. Framför allt när jag var i Syrien.
Hur bearbetar man en sådan sak, när man kommer hem till tryggheten?
– Det var tufft att komma hem. Då tog det ett tag att bearbeta alla känslor. Vi var tre svenskar som var i samma team, så vi kunde debriefa varandra på kvällarna. Jag tror det var min räddning, efter allt det jag fått uppleva. För man måste få bearbeta det, och man måste få prata om det annars tror jag att man mår väldigt, väldigt dåligt.
Efter det har Jörgen Sennow även varit militärobservatör i Indien och Pakistan 2017 och 2018, i Kashmirområdet.
Faller för åldersstrecket
Som observatör får man inte vara äldre än 55 år, så Jörgen Sennow faller snart för åldersträcket. Därför tror han att den här sista insatsen i Libanon troligen var hans sista.
– Jag har alltid haft som mål att få åka till New York och jobba, för att få se FN från andra sidan så att säga. Men jag vet samtidigt att det är väldigt svårt att få en sådan tjänst, säger Jörgen Sennow och fortsätter:
– Så det blir säkert att jag blir kvar hemma och jobbar vidare inom Försvarsmakten. Jag har fått ett fantastiskt bra jobb som chef för en avdelning som stöder våra tre olika förband här i Halmstad, som jag ser fram emot jättemycket. Det känns väldigt stimulerande.
Vad är det som drivit dig till att jobba som militärobservatör?
– Det är svårt att beskriva. Men att få åka ut och representera Sverige och jobba för FN, att få möta andra människor och andra kulturer. I den rollen möter man väldigt mycket fattiga människor, men ändå kan man hitta väldigt mycket livsglädje hos dem. Att få göra skillnad för dem i det lilla, det är det som driver mig. FN är ett stort hopp för många människor, framför allt när jag varit i Syrien, Kosovo och Pakistan sätter man ett väldigt stort hopp till FN och det FN gör.
Vad var ditt budskap till barnen på Järnforsens skola?
– Att de ska vara tacksamma för hur vi har det i Sverige, i stället för att gnälla om i-landsproblem. Nu i Libanon exempelvis, hade vi ett fåtal timmar med ström och det gick inte att dricka vattnet ur kranen, det är smutsigt och skitigt så vi har det väldigt bra. Det är viktigt att reflektera över, hur vi har det jämfört med andra världsdelar och nationer.